Tro, hopp och en massa kärlek!

Den här veckan känns mycket bättre och mycket lugnare än förra, kan man lugnt säga! Förra veckan innebar kvällsjobb, utbildningar, stress men slutligen också en hel del struktur och ny inspiration. Denna veckan får jag skörda frukten av allt slit och mina nya planeringsmallar verkar funka (dvs eleverna fattar upplägget). Så, slutpratat om jobbtråk. Finns ju roligare saker att berätta om=)

Idag fick jag bekräftat att människan är av naturen god! När jag cyklade hem råkade jag komma som tredje person till en olycka där en gammal man hade ramlat och slagit ett jack i pannan. Detta hade hänt sekunder innan jag cyklade förbi och en kille stod med sin mobil för att ringa ambulansen. Farbrorn låg fortfarande halvvägs ute på vägen så jag och en annan tjej hjälptes åt att bära upp honom på trottoaren. En kvinna till anlände och började plocka upp hans utspridda matvaror. Mannen oroade sig mest för att hans fru låg sjuk hemma och väntade på mjölken, vi oroade oss mest för hans 10 cm långa och djupa jack i pannan. Personal från det intilliggande ålderdomshemmet kom ut och tillsammans lyckades vi lösa hela situationen på bästa sätt. Ambulansen kom, frun blev meddelad, mjölken kom fram och sist men inte minst så kom farbrorn i goda händer. När det verkligen gäller så finns vi där för varandra, DET känns mycket bra!

Och på tal om att finnas där för varandra, jag kan inte nog skryta om hur alla ställer upp på bygget. Tack alla, och kanske framförallt dessa två herrar till höger på bilden (Tobias och Nens;)) Fin-fint foto på de tre musketörerna taget för två år sedan! Men grabbar, inte beror det väl på husbygget att ni är så vältränade nuförtiden??

Och på tal om fin-fint foto, måste bara visa detta UNDERBARA foto på lilla Daniel och hans stolta pappa anno 1976!